Augusti 25, 2010 • No Comments
…kantareller och eftertanke.
Två dagars flykt från livet. Det rann ut lite sand och ilska. Det blev plats för lite framtid och nya strängar. Det är lättare att andas när jag slipper skrika för att få luft. När jag inte behöver förklara vem jag är. När jag stänger alla dörrar och öppnar ett fönster. När jag kan gå i min egen takt. När jag inte aktar mig. När jag hör mitt eget hjärta genom bruset från vardagen. När jag känner längtan. När jag möter mitt eget samvete. När jag hinner ikapp sångerna. När jag får sova. När känslorna känns. När gömt mig och hittat svar på frågor som jag inte visste att jag hade.
Skulle behöva så mycket. Mest tid.
Augusti 13, 2010 • No Comments
…av kokande blod i en isprinsessas vener…
Mina ord kan ge och beröva mig makt. Jag är smart nog att låta bli att chansa den här gången… Undviker tangenterna. Undviker tankarna. Duckar och sveper undan. Jag är van att spela schack med meningarna… Planerar mina drag. Har min strategi. En seg process i högt tempo. Plötsligt. Utan förvarning – schack matt. Tack och adjö. Valsa du iväg i dina höga klackar på din höga häst med dina höga vänner. Ni kan sitta där i tornet på slottet och dricka rosévin tills ni trillar ner på jorden igen.
Nu fick du som du ville. Tid i en annan människas medvetande, all uppmärksamhet riktad mot dig och en egen liten spalt i cyberspace. Grattis.
Augusti 9, 2010 • 1 Comment
…rinner av och världen återgår. Med hatkärlek välkomnar jag grådiset.
Det är måndag. Jag ligger på minus. På ett helt annat plan ligger jag på plus men tro för guds skull inte att det skulle vara något positivt. Måndag. Förbannade måndag. Vill inte vara vaken men orkar inte ha ångest över att sova bort livet. Nu behövs något kreativt. Jag vet att det är på väg. Det kommer med hösten… Orden staplar sig och radar upp sig i huvudet. Jag skriver därinne. Hela tiden. Jag skriver om dig och om svårmodet och glädjen och ironin och om sådant ni brukar säga… Sånt man säger. Ni vet.
Det är inte lätt när det är svårt and I love it.
Augusti 4, 2010 • 1 Comment
…sover jag på golvet.
Oregelbundna tankar. Jag skriver både hit och dit. Där uppe och där ner. I det stora och i det lilla. För lite och för mycket och som vanligt allt på samma gång. Men ändå allt för sällan… Jag saknar spökena och låter de komma närmre än vad de är vana. Lockar med lite omtanke och ljus. Men ångrar mig hela tiden. Story of my life. Detta ständiga velande och ovetande och lösryckta och sökande efter sammanhang som aldrig funnits och som inte vill finnas bara för att jag så hängivet längtar efter dess uppenbarelse. Det är så det är. Jag är en jojo i ett hjul.
Varje ord och omtanke berör som musiken. Jag värdesätter det mer än jag kan uttrycka. Det är fint att nå nästan ända fram. Det är skönt att känna stolthet. Tack för alla samtal. Tack för alla ord. Tack för att ni lyssnar. Tack för att ni finns. Tack ändå inifrån det djupaste av min bottenlösa konstnärssjäl och mitt brinnande musikhjärta.
Nu kan jag inte bromsa, för då hinner jag inte fram innan jag somnar.
Juli 29, 2010 • No Comments
…och fallande…
Sommar i hjärtat och dans i fötterna. Finaste fina och det blev vackert som förväntat. Jag vill skriva och berätta om allt som hänt men tanken blev upptagen av ett övertramp. Ont i tårna och jag vill helt enkelt inte drömma om amputation. Måste komma i håg att gå ut och ha integriteten orörd, även om inget finns att gömma där inuti. Jag är inte av glas. Och om jag hade varit det så hade jag varit frostad. Och full. Och tänk – det blev regn som det var sagt, för en gångs skull. Jag får lite ångest över kraven som ekar lite lätt i dalgången. Får lust att klättra upp tillbaka och flyga ner en gång till… Ständigt detta prat om väder och vind.
Jag är lika trött som jag ser ut. Men inte lika dum. Två panodil och en liter ramlösa. Mina damer och herrar. Det har varit ett sant nöje. Tack för mig. För nu. God natt. Jäklars vad jag är trött.
Över och ut.
Juli 10, 2010 • 3 Comments
…dom. Och inte som du.
Just nu är jag kär i tystnaden. I ensamheten. I ögonblicket av andakt och det enda jag kan förmå mig själv att känna något för. På riktigt menar jag. Annars lever jag lite på låtsas. På rutin skulle man kunna säga. På ord och gamla erfarenheter. I lådan. Igen. Det är så satans trångt och syrefattigt att jag helst vill skrika. Men där tar orden slut. Det blir bara vokaler kvar och jag får leta konsonanter hela jävla natten om jag ska få sova någon gång…
Det är precis som han sjunger. Kedjor. Tunga kedjor och tjocka galler och vatten och bröd på väg mot död och elände och kanske en befrielse i slutet. Kanske en sista önskan. Då ska jag önska mig rädsla, tacksamhet och lycka. Som vanligt bär det iväg när tankarna skenar… Det är lugnt. Jag är inte suicidal. Bara kreativ inom mina trygga ramar runt det som nuddar mitt hjärta och skapar lite dramatik och panik. I need it. Det och tystnaden. Ni vet ju hur jag är… Även om ni egentligen inte vet alls. Det ska gudarna veta. Men de vet ju inte heller…
En gnutta sanning. En gnutta lögn. En gnutta magi. Hockus Pockus Filiockus.
______________________________________________________________
I går var jag tillsammans med solen, vinden och musiken. Lite liten på den stora scenen, men ganska glad över att stå på den. Jag var bättre än sist, men inte så bra som jag kan vara… Men det var roligare än på väldigt länge… Tack Töcksfors.
Jag köpte ett halvt kilo winegum idag. Jag tänker sortera ut och äta upp alla svarta.
Vad är livets mening? Finns det liv på andra planeter? Lever man verkligen bara en gång? Varför är det ingen som gör påsar med enbart svarta winegum i?
Juli 8, 2010 • No Comments
…att du vet att inget finns att veta…
Som om integritet inte var ett riktigt ord. Det var lågt gjort i ett högt spel om tillit och respekt. Den som vågar vinner? Eller förlorar… Kanske det är vilket som i den här frågan…
Det är som det är nu för tiden. Mest måsten och båt varvade mellan lager av skratt och gråt som i tårtan jag både vill äta och ha kvar. Jag går och går men kommer aldrig fram till den där väggen eller de nya dörrarna. De flimrar förbi ibland, som guld, men försvinner när motivationen sjunker och jag fastnar igen. Mellan allt. Det är skapligt frustrerande. Jag kan tänka mig att gå hårt in i den där väggen, slå i skallen, å vakna upp till ett annat jag. Men det kanske är lite väl dramatiskt, även för att komma från mig… Men väggar och vägskäl är ändå utom räckhåll och jag kan inte ens välja och ta det val som är en människas rättighet. Eller? Nä. Vi är nog fast i determinismens kausalitet.
No mercy. Keep on walking.
Juli 3, 2010 • No Comments
…behöver man sällan gräva…
Så svävande jordnära. Precis här, vill jag vara… Men med lite mindre gung. Damnit jag blir så förbannat yr i skallen av tyngdlöshet och obalans.
Nä. Det här går inte… Storm och vattensäng. Jag vågar…
Fan vad det gungar.
Juni 29, 2010 • No Comments
…fakta. Validera. Utvärdera. Vad är rätt? Vad är riktigt? Och vem är du?
Vattnet lugnar mig. Låter tankarna skvalpa runt och blanda sig tills jag inte kan skilja dem från varandra. Vän och vågor. Sol. Sol. Sol. Sol. Men nu har molnen hopat sig och jag orkar inte frysa idag… Mardrömmarna håller igång hjärtat. Tänk om det bara har ett visst antal slag att förbruka under en livstid?
Jag förstör mina fingrar. Men jag klarar inte sluta…
…å nu kom regnet.
Juni 28, 2010 • No Comments
…och sak samma… I tid och otid springer känslorna och gömmer sig. Jag får leta under stockar och sten och bakom Värmlands största gran. Jag har liksom tappat tråden och kan inte ens förmå mig att återgå. Jag borde börja om från början men det är så förbannat långt dit och nu har allting stagnerat som cement i kroppen på mig.
Du skapar alltid kaos med ditt sneda leende och sorgsna ögon. Det blir så sorgligt och lyckligt att hennes konstnärssjäl behöver dig som syre. Snart är hon fast igen. Och du förblir vad du alltid varit. Allt och ingenting. Ofullständig och perfekt. I hennes ögon är du allt du försöker vara när hon inte ser…
Så, jag skriver för fåglar, enhörningar, kärleken och friheten. För att komma ur likgiltighet och cement. För att beröra och beröras av er, mina älskade, älskade, älskade ord….
